Tottenham Arsenal 2-1 (1-0)
Arsenals titelchanser fick sig en ordentlig törn på onsdagen då en kombination av skador och individuella misstag kraftigt bidrog till att Arsenal, för första gången sedan 1999, förlorade mot sina lokalrivaler i ligan.
Det var upplagt för en makalös match – skadorna i båda lagen till trots – eftersom att allt annat än 3 poäng mer eller mindre skulle innebära dödsstöten för respektive lags säsongsmålsättning. Arsenal, favoriterna i denna drabbning, strider mot storspenderarna Man U och Chelsea om titeln i världens bästa liga medan de vitklädda i vanlig ordning kämpade för att nå den prestigefyllda tiondeplatsen.
För att ytterligare förtydliga klyftan mellan de två lagen kan man titta på matcherna de båda lagen spelade innan detta derby; Arsenal blev utslagna av Barcelona i en glamourös Champions League-kvartsfinal av episka proportioner som framkallade intensivt lyckodreglande för neutrala åskådare världen över medan Tottenham blev utslagna ur den nedvärderade FA-Cupen av redan nedflyttade Portsmouth. Bara för att sätta det hela i perspektiv. Vilket verkar vara någonting som är bortom Harry ‘twitch’ Redknapp då han, inför matchen, förutspådde att hans lag skulle överta Arsenal nästa säsong. Jag beställer in en runda opium samt en tvångsinläggning på mentalsjukhus åt den gode Harry och tar istället tag i laguppställningen.
När det gäller laguttagning hade Wenger inte mycket utrymme för att experimentera tack vare de överväldigande skadorna. Han fick pyssla febrilt för att få ihop en startelva och med hjälp av lite eltejp och häftmassa fick han till slut ihop 11 spelare och en fulltalig bänk (som van Persie satt på) i tid. Samma lag som mot Barcelona men Sol ersatte Silvestre och Eboue istället för Walcott.
Första halvlek
Matchen börjar i ett högt tempo på ett livfullt Villa Park och lagen utbyter chanser. Pienaar, Downing, Yakubu och Ashley Young hotar medan en leprechaun-liknande gubbe vilt hoppar omkring vid avbytarbänken och skriker ‘Damn you Arsene, we don’t play long balls!’ precis innan Richard Dunne skickar en svettig luftpastej 65 meter framåt upp mot Carew.
Just det. Jag vägrade nämligen se Allsvenskan Studio, som Canal+ tydligen prioriterade före de första 10 minuterna av det hetaste derbyt i norra London sedan 05/06. Fortsätter det såhär har jag ingenting emot Premier League-sändningar på Viasat i framtiden. Urkh.
21.10 slog jag över på C+Sport 1. Tydligen hade Campbell fått ett avslut räddat på mållinjen efter en hörna. Hade varit kul att se, nåja. Jag får nästan hjärtat i halsgropen direkt då Pavluychenko, på inspel från Kaboul, får se sitt målbundna skott från nära håll blockat av halvguden Vermaelen. Den efterföljande hörnan boxades iväg av en opressad Almunia rakt ut till debuterande Danny Rose som gjorde sin karriärs snyggaste mål då han drog till på volley – bollen dundrade in i nät. Almunia tyckte väl synd om killen som tvingades spela i Spurs och valde att inte rädda skottet. Det är den enda logiska förklaringen till att en målvakt inte sträcker upp händerna och försöker rädda ett skott som jag kan komma på.
Efter detta – och före, misstänker jag – dominerar Arsenal tillställningen och Tottenham spelar kring sitt eget straffområde. King blockar Eboue-skott. Lite kvicka fötter och påhittighet av Rosicky leder till ett skott som hamnar vid hörnflaggan och Sagna siktar på Bendtner med flera inlägg. Det verkar vara ganska fantasi- och djupledsfattigt från Arsenal. En livfull Rosicky tråcklar sig dock igenom ett kompakt Spursförsvar och spelar fram till Bendnter i straffområdet men hans avslut med vänstern är tamt som en huskatt.
Mer misär för Arsenal. Vermaelen brister i vaden, spelar ut bollen och sätter sig ner. Silvestre byts in och formar ett 67-årigt mittbackspar tillsammans med Sol Campbell. Jag visste att det skulle straffa sig. Silvestre är sämst.
Arsenal spelar smalt och försöker gång på gång ta sig fram centralt genom ett tätt spelande Tottenham. För en gångs skull kommer Arsenal bakom hemmalagets backlinje innan de hunnit sjunka tack vare finess från tjecken Rosicky. Han snurrar upp både en och två försvarare och rusar mot mål, men innan han nått straffområdet river Kaboul ner honom bakifrån och tilldelas enbart ett gult kort när han lika gärna hade kunna fått ett rött för frilägesutvisning. Nasri slösar bort frisparken.
Tottenham sticker upp emellanåt och bjuds nästan på mål nummer 2 av Silvestre innan halvtidspausen. Silvestre står bokstavligen och tittar på medan Modric vandrar förbi honom med bollen. Almunia kommer ut bra och täcker och den farliga situationen reds till slut upp av Clichy som rutinerat fixar inspark. Samme Clichy skulle sedan få halvlekens sista chans då han bryter sig in straffområdet och skjuter hårt och lågt mot första stolpen men prickar inget annat än burgaveln. En frustrerande första halvlek var till ända.
Andra halvlek
Gareth Bale utökade hemmalagets ledning ganska omgående i andra halvlek och det var tack vare en symfoni av försvarstabbar. Campbell kliver upp på Defoe men begår matchens första och enda misstag då han – tillsammans med Eboue – står på behagligt avstånd och tittar på när Defoe slår en genomskärare till Bale som smygit upp bakom en fullkomligt ovetande Silvestre samtidigt som Sagna slarvigt upphävde offsiden. 2-0. Det är fan inte första gången Arsenal kliver ut på planen för andra halvlek och glömt koncentrationen i omklädningsrummet. Nu hade man sannerligen en uppförsbacke. Tottenham kunde fortsätta spela tight och kontra men nu med ytterligare en livlina i och med sitt andra mål.
Det är liksom ingen ordning på Arsenal i de efterföljande 10 minuterna. Walcott ersätter sedan Sagna så Eboue får ta högerbacksplatsen. Ett standardbyte numera. Effekten det hade på Arsenals anfallsspel: noll. Håglöst och långsamt mot ett kompakt försvar. Det tog i alla fall 20 minuter innan Walcott hittade Bendtner med en fin pass som dock sköt tätt utanför bortre ur ett ganska trängt läge. Det var inte förrän van Persie byttes in med 25 minuter kvar som övertaget skulle transformeras till målchanser och kreativitet i sista tredjedelen. van Persies första touch i matchen är en mottagning/vändning/fint på mittplan som Zidane varit avundsjuk på. Då slår det en med nykter självklarhet; hade han varit frisk hade vi vunnit ligan. 5 månaders frånvaro och bara några få bollpass och han går in och dominerar.
Diaby avancerar och slår en chippassning över försvaret till van Persie som tar emot på bröstet och i samma rörelse konstsparkar bollen mot krysset – monsterräddning Gomes och hörna Arsenal. Strax därefter får Arsenal en frispark i van Persies favoritläge. Han lägger den väntat stenhårt och skruvat i målvaktens kryss men Gomes når den också. Reprisen visar den häpnadsväckande precisionen på frisparken – den hade tagit i översta maskan. Den efterföljande hörnan bjuder på ytterligare akrobatik från Gomes. Sol Campbell är återigen högst i en nickduell och Gomes tippade bollen upp i ribban med en reflexräddning. Reduceringen hängde onekligen i luften.
Bara en minut efter skulle den komma. Man lyckas återigen hitta van Persie i utrymme vid straffområdsgränsen, han spelar ut till Walcott vars direktinspel längs med marken styrs in av Bendtner. Bollen har knapp styrfart när den rullar över mållinjen. Skulle det lag som gör överlägset flest mål i slutet av matcherna (Arsenal) fullborda en otrolig vändning och kanske delvis rädda sina titelchanser? Den enastående van Persie droppade ner och mötte, vände upp och satte Gomes i ytterligare arbete med ett stenhårt skott från 20 meter som hade satt precis innanför stolpen.
Efter denna målchanskavalkad skulle dock trycket avta. Silvestre missar en pass på 3 meter i uppspelsfasen och slarvar därmed bort kvitteringschansen, Tottenham tappade inte bollen efter det och slösar bort den återstående tiden. Slutsignalen går och hemmafansen firar som om dom vunnit ligan. Som de senast gjorde i svartvitt, ni vet.
Sammanfattning
Ett skadeskjutet Arsenal hade inte nog för att låsa upp ett organiserat hemmaförsvar. Det är aldrig lätt när det är mittback nummer 5 (Campbell) och 6 (Silvestre) som tvingas bilda mittbackspar samtidigt som alla ens kreativa krafter inte är tillgängliga. Det tidiga drömmålet av Rose hjälpte inte heller, då det gjorde så att Tottenham fick exakt den matchbild de ville ha. För mig, och många likasinnade Arsenal-fans, står det nu klart att Almunia inte håller för Arsenals nivå. Man måste kunna kräva att en toppmålvakt antingen skulle plockat ner hörnan eller åtminstone räddat skottet. Hans dyrbara misstag och plattmatcher denna säsong kan myckte väl ha kostat oss ligan. Utöver det så var det en smärtsamt tydlig brist på initiativ och ledarskap. Djupledsspelet var obefintligt vilket tydligt demonstreras av statistiken – Tottenham bröt ungefär 30 passningar på egen planhalva i matchen. Det är en gammal visa – en som vi alla är less på att sjunga – men man måste anta att ett fulltaligt Arsenal hade lyckats betydligt bättre. Både i matchen mot Tottenham och säsongen överlag.
Spelarbetyg 1-6
Manuel Almunia 2 – Känns som att jag sagt det förut. Hans misstag kostade oss.
Bacary Sagna 2,5 – Möjligtvis lite hårt att underkänna Bac, men det är en dödssynd att stå 3 meter nedanför sin egen backlinje. Bra i duellspelet mot sin ytter men inläggen känns mest som att de är på måfå.
Sol Campbell 5 – Bäst av startspelarna. I stort sett felfri. En majestätisk närvaro där bak och han fick helt rättvist beröm av Wenger efteråt. Spelade ingen roll om han jagade Bale i djupled, bröt passningar eller rensade inlägg. En sann ledare som stärkte sina aktier – kan mycket väl få förlängt kontrakt.
Mikaël Silvestre 1 – Bjöd Modric på friläge, totalt omedveten om Bale vid andra målet och generellt dålig med bollen. Är genuint dålig.
Gaël Clichy 4 – Det värmer en på alla de rätta ställena att se Gaël numera. Har varit Arsenals bäste spelare sedan Mars månad. Kaptensmaterial.
Denilson 2 – Kompenserar inte sin brist på fysik med sunt positionsspel. Försöker chansbryta för ofta vilket går hem mot sämre lag men inte i såna här matcher. Brukar vara relativt skottglad – och pricksäker – men gjorde inte ens det.
Abou Diaby 2 – Står och stampar på bollen och drar ner tempot. Visst, det var rörelsefattigt i laget men istället för att bidra till det bör han släppa bollen snabbt och utnyttja den löpstyrka han besitter. Kan inte anmärka på hans attityd dock.
Samir Nasri 2 – Tekniskt överlägsen sina motståndare men får ut alldeles för lite för att kunna ersätta Cesc. Skulle ha varit katalysatorn i vårt lag men mäktade inte med annat än ett säkert passningsspel och några finter. Frustrerande att se en så begåvad spelare försöka så sällan.
Tomas Rosicky 3 – Överlag en misslyckad insats men han var bäst i mittfältet. Drev ofta upp tempot, sprang med boll – dock mindre utan den – och försökte med det mesta. Fick ut mest av de som startade.
Emmanuel Eboue 2 – Wengers plan att spela med en dynamisk kreatör och en halvytter (Eboue är den sistnämnda) på kanterna misslyckades i och med att Eboue inte penetrerade nog. Bör försöka mindre med boll och mer utan den. Som offensiv högerback brukar han glänsa men inte ens det fungerade.
Nicklas Bendtner 3 – Målet räddar betyget. Stångades mest i mitten – det har ju sin poäng det också, men var överlag ineffektiv. van Persies insats visar hur man länkar ihop spelet.
Theo Walcott 2,5 - Sprang mest in i återvändsgränder men fick till det ibland, något som assisten till målet är ett kvitto på. Var ett välkommet djupledshot.
Robin van Persie 6 – 22 minuter njutning. Kunde gjort ett hattrick av enbart drömmål mot en sämre målvakt. Yppersta världsklass i alla spelmoment. Det var som om han aldrig varit skadad.
Betygsätts ej: Thomas Vermaelen.
